Foto: Stellan Herner
Styling: Lo Bjurulf
Text: Petter Eklund

Arkitekten Anders Olaussons sommarstuga ligger på Berkön strax utanför Piteå. Huset nominerades till Träpriset 2012.

Ett sommarliv nära barndomsskogen. Bakom muren av corténstål finns en skyddad innergård.

Ett hus ska passa sin plats. Arkitekten Anders Olausson ritade en rotvälta. Den lilla stugan ligger som en uppgrävd jordkoka i lingonriset vid Hjältviken utanför Piteå. Det lågmälda finns redan i landskapet. Byarna på vägen hit kurar bland åkerlappar och tallskog: Rosvik, Trundavan, Berkön, vägarna blir smalare och smalare, havet strax utanför. Fritidshus i klungor mot vattnet. Det finns ett tonfall i bebyggelsen här och bygger man nytt håller man sig gärna till det språket. En glas- och putsvilla i nyfunkis skulle bli ut­skrattad. Olaussons hus syns inte alls på långt håll, utan skymtar först nära inpå som en rostig skepnad, en släkting till de jordbruksmaskiner som lantbrukarna låter stå kring sina gårdar.

– Grundtanken är en grottlik grej, en rygg som öppnar sig utåt mot vattnet, säger Anders, som sedan 17 år arbetar på Wingårdh arkitektkontor i Göteborg.

Det är jobb i stor skala med shoppingcenter i Prag, kontorshus i Abu Dhabi, lyxvillor i skär­gården och Statoils huvudkontor i Stavanger. Hans sommarhus är något helt annat. Främst är det ett praktiskt krypin för Anders, hans fru Fia och deras tre barn, men det är också något mer känsligt: en utpost i Anders barndomsland, en koja infattad i minnen.

– Lingonriset är viktigt. Där borta är lingon­kullen, där kunde jag plocka ihop en hel hink med bär och drömma om vilka skivor jag skulle köpa för pengarna.

Han är uppväxt i Piteå, men har haft alla sina sommarlov här och varje meter har sin speciella stämning.

– Nostalgi är ett svårt tema inom arkitek­turen. Det ses som bakåtsträvande, är omöjligt att prata om, ändå kan det vara just det ett hus handlar om.

Eller också en lust att ge tusan i världen. Ferdinand Boberg, stjärnarkitekt kring förra sekelskiftet, byggde sig en stuga åt fanders i Lofoten. Le Corbusier ritade en koja vid Medelhavet. Kanske handlar sådana hus om koncentration, om att återkoppla till arkitektyrkets kärna, långt bort från komplexa jättebyggen, kolleger och teorier.

Fasader av spontad slätpanel, målad med svart slamfärg.

Huset är en modern variant av den svenska sommarstugan, en hustyp som smälldes upp utanför industristäder när semestrarna blev längre. Kåkarna byggdes smått och primitivt, men blev precis vad som behövdes för några veckors sommarparadis. Här ryms provisiorier och nödlösningar, men också påhittighet, som säkert kommer att bli mer aktuellt i framtiden, då klimat och miljö tvingar oss att hitta nya lokalare sätt att semestra på.

Det bor släktingar överallt. En bit bort sommarbor Anders pappa och mamma i morfaderns gamla hus, bortom dem har systern Maria, också hon anställd hos Wingårdhs i Göteborg, sin stuga. Närmast intill bor systern Linda med familj i ett året runt-hus ritat av Anders för några år sedan.

När han och Fia, som är lärare på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, fick sitt första barn Edvin för 12 år sedan, började det bli dags för ett eget krypin.

– Vi behövde ett skjul.

Man ville inte förstöra utsikten för systern, så huset skulle bli lågt, byggt på betongsula med stålplattor som skyddar mot den uppgrävda marken. Det ena leder till det andra. Så byggs det här uppe i norr, en avslappnad pragmatism.

– Spänning och minimalism funkar inte här, det skulle bli som ett övergrepp söderifrån. Jag ville hitta andra kvaliteter, säger Anders som funderar mycket över vad det norrländska betyder.

– Själv har jag ofta känt mig lite som en wallraffare häruppe. Med full respekt för det klyschnorrländska med skotern och fisket, så fastnade det liksom inte på mig.

Huset är hopsamplat av olika lösningar som Anders har lånat hos sina stora arkitektförebilder.

I stället var det Joy Division, The Smiths samt Popsicle och de andra norrlandsbanden som fångade den unge Olausson. Musikens allvar blandades med tekniskt sinnelag.

– Jag skulle bli ingenjör, men tänkte att det nog skulle bli tråkigt att rita växellådor i längden. Arkitektur verkade innehålla en ständig förändring.

Hans teknologiska hjärna där allt var tryggt och konstruktivt fick en chock när han på Chalmers förväntades bygga fria skulpturer av träpinnar, tyg och papper. ”Jag stannar tills de bär ut mig”, tänkte han, men blev kvar på utbildningen. Praktik på Studio grön arkitekter som ritade restaurangen Trädgårn’ i Göteborg på 90-talet, var avgörande. 1998 fick han jobb hos Wingårdhs.

Taket böljar mjukt till vägg som hos Alvar Aalto. Obehandlad gran och furu, sågad i sågverket tvärs över viken. Dagbädden blir barnsäng på natten. Aftonsolen kan sila genom ribborna.

Fönsterbänken är husets centrum. Sittdyna av dubbelväv med relief, vävd på Capellagården av systern Maria. Betongolvet glättades för hand med murslevar och färgades in med svart järnoxid som silades med kökssilar innan golvet dammbands.

Huset byggdes av Anders och hans pappa under sju somrar. Det är ett hus för ledighet, umgänge och årstider, välritat och hemsnickrat. Virket är lokalt, utvalt och sågat hos Greger på sågverket tvärs över viken. Det viktiga var arbetet tillsammans, klurandet, problemlösandet, med den växande familjen nära inpå.

Det är också ett hus laddat med godbitar ur arkitekturhistorien.

– Jag skulle kunna gå runt här inne och peka på säkert 50 lösningar som är snodda, även om de sedan sällan blev som förlagorna, säger Anders.

Ribbtakets mjuka kurvor ner i väggen är ett lån från Alvar Aaltos berömda bibliotek i Viborg, men kommer också ur minnen av tågresorna upp hit om somrarna med sovvagnarnas smarta lösningar, i kupéns ombonade trivsel. Ledstjärnan för bygget är ändå arkitekternas arkitekt, Sigurd Lewerentz.

– Den sene Lewerentz är den jag beundrar mest, det är till hans radikala enkelhet man vill komma.

En av Lewerentz lärjungar, arkitekten Bernt Nyberg, inspirerade Anders till att tejpa ihop hörnfönstren.

– Nyberg använde gaffa, vanlig silver­tejp i ett av sina hus, men häruppe förstördes den under vintrarna. Jag kontaktade en tejpspecialist, en tejpernas Gandalf, som rekommenderade golvmarkeringstejp för idrottshallar.

Inga foder eller lister. Fiffig förvaring bakom luckor. Gipsplattorna fästa med en indragen skugglist av L-järn.

Fönster från Tri fönster/Corexor i Kalix. Fönsterbleck behövs inte. Väggplåtar av två millimeters corténstål på tre sidor av fasaden. Tak med papp och delvis kanalplast som ger både fint rumsljus och regnljud.

Känslan när man själv har byggt klart ett hus är oslagbar, tidlös och bortom pengar. Nu börjar barnen växa ur skavfötterssängen, det är dags för ett uthus. Anders visar en bild på Sigurd Lewerentz besynnerliga kapell i Valdemarsvik, ritat 1916, som hämtat från en fantasyfilm.

– Något sådant, fast i trä…

Ständig förändring i lingonriset medan tiden går. Olaussons nya sagohus – kanske får grannarna något att prata om framöver.

1. Snyggt i badrumsskåpet! Tre måsten i vardagen: tvål, handkräm och återfuktningskräm, 530:-, Aesop.

2. Brygg kaffe med stil. En manuell kaffebryggare på en snygg ställning i mässing och en bas i valnötsträ, 1 995:-, Artilleriet.

3. Håll skägget snyggt! Mustaschvax av aleo vera, 149:-, Edwin Jagger.

4. Rakkopp ut över det vanliga. Vacker rakkopp inklusive tvål med tillhörande rakborste. 530:-/350:-, Iris Hantverk.

5. Håll skorna up-to-date! Skovårdslåda med för pappas skor, borste, vax och putsduk, cirka 550:-, Tangentgc.

6. Stilrent datorfodral. Snyggt, stilrent och vadderat läderskydd till pappas iPad, 1 099:-, Artilleriet.

Det var i Östersjöns iskalla vatten som Joel Phersson och Erik Gardell träffades. Iförda neopren från topp till tå och med den hårda vinden piskande i ansiktet började de samtala medan de guppade upp och ner på sina surfbrädor. Det visade sig snart att de inte bara delade passionen för surf utan även för arkitektur.

– Ju mer vi lärde känna varandra, desto tydligare blev det att vi hade precis samma tankar. Vi tycker båda att det är oerhört viktigt och spännande att se till en plats historia och miljön den befinner sig i. Vår främsta strävan att göra hus som smälter samman med tomten det står på.

Det här förhållningssättet till miljö och arkitektur gjorde att entreprenören Joachim Kuylenstierna, som köpt ett gammalt kalkbrott, lät Erik Gardell och Daniel Heilborn, som under flera år hade brutit sig in på just det området för att surfa, utforma en detaljplan för Bungenäs – det gotländska kalkstensbrottet som de senaste åren fungerat som träningsmark för militären.

– Jag hade stor respekt och kännedom för platsen och delade Joachims dröm om ett annor­lunda semesterparadis, utan bilar, vräkiga villor eller identitetslösa radhus, säger Erik.

Så de satte igång att mäta ut 110 tomter på Bungenäs. Och när arbets­belastningen visade sig vara för stor kom Joel in. Tillsammans med Joachim startade Erik och Joel sedan Skälsö arkitekter.

I Fårösund har Skälsö arkitekter ett sommarkontor i en 800 kvadratmeter stor byggnad, som bland annat nyttjas av formgivare och konstnärer på besök. Kvällstid samlas alla och äter middag tillsammans. ”Där uppstår kreativa samtal som för vår arkitektur framåt.”

Ligger vindarna rätt smiter grundarna Joel Phersson och Erik Gardell till Bungenäs för lite surf.

I dag utgörs en stor del av kontorets uppdrag fort­farande av Bungenäs. På de cirka 110 tomterna har de hittills färdigställt ett tiotal hus, varar två tillhör dem själva. Ytterligare 25 är på gång. Anledningen till att det är just Skälsö arkitekter som ritat de flesta av områdets hus är simpel:

– Vi har levt här sedan det började och vi har dessutom gjort detalj­planen, så det är naturligt att folk kommer till oss. Tomterna är väldigt speciella och vi har gjort en väldigt strikt detaljplan där man måste förhålla sig till naturen och till de bunkrar som finns. Det kan vara svårt för en vanlig mäklare att visa tomterna på ett bra sätt. Så vi har valt att själva sälja och visar och förklarar tomterna för presumtiva kunder. Och när de sett vår entusiasm får vi ofta chansen att göra projekten hela vägen, säger Erik. Joel fyller i:

– Bungenäs marknadsförs ingenstans, utan oftast hör folk talas om en restaurang som ligger i ett kalkbrott. Många av dem blir nyfikna, åker dit och väl där blir de helt hänförda och brukar då klura ut att det finns tomter också. På den vägen är det. De gillar vad de ser och vill ha något liknande.

Etableringen av kontoret har gått undan, förutom upp­dragen på Bungenäs så har Skälsö arkitekter i dag kunder över hela Gotland samt på fastlandet. Och drömmen är att i framtiden kunna arbeta över hela Europa och kanske även i USA. ”Ett kontor i Kalifornien vore inte dumt.” Något som inte känns orimligt med tanke på företagets utveckling. I dag är man sex anställda och förutom att rita villor och fritids­hus så renoverar de även större byggnader, ritar inredning till stora restauranger samt föreläser på de stora arkitekturhögskolorna.

– Vår speciella filosofi och vår typ av hus gör att folk blir nyfikna. Vi förhåller oss alltid till det historiska på vårt eget sätt, att man jobbar kring en historisk kontext behöver inte innebära att man imiterar något gammalt utan det kan lika gärna betyda att man håller sig till en dovare färgskala. Vi har ofta ett modernt formspråk men skapar ändå något som smälter ihop med miljön.

Skälsö-gänget trivs utomhus. Från vänster: Sofia Nyman, Erik Gardell, Joel Phersson, Lisa Ekström och Mats Håkansson utanför sitt kontor.

Industrilokalen hade stått orörd sedan 70-talet. ”När vi kom hit hängde det kvar kläder, namnskyltar och tidningar. Som i en tidskapsel”

Skälsö har i dag två kontor, ett i Visbys innerstad där Erik och Joel båda bor, och ett annat som ligger ett stenkast från Bungenäs uppe i Fårö­sund. Fårösundskontoret är beläget i en gammal industrilokal på 800 kvadratmeter vid hamnen och Skälsö arkitekter nyttjar cirka 60 av dessa, resten hyrs ut till olika hantverkare och kreatörer.

– För bara några år sedan var det total misär här. När militären lämnade området försvann de flesta arbetsmöjligheterna. Kommunen lovade att försäkringskassan skulle flytta dit men inget hände. Joachim köpte upp delar av hamn­området och tillsammans med andra entreprenörer har han sett till att detta är en levande plats full av kreativitet och ambitioner.

För Skälsö innebär detta att de själva kan gå ner till plåtslagaren eller snickaren och prova nya idéer.

– Det ger oss en särskild insyn i byggnadsprocessen som gör att vi bygger smarta hus och att vi kan hålla kostnaderna nere.

Det extra utrymmet innebär också att de kan låna ut lokaler till konsthantverkare de gillar.

– Under de månader vi är här uppe är det ständigt olika kreatörer på kontoret. Snickaren Kristoffer Sundin har gjort möbler, bland annat till Bungenäs matsal, mattproducenten Oyyo har skissat samt tagit sina pressbilder här. Tack vare att vi inte sitter i en urban miljö kan vi ha den här extra ytan som gör det möjligt för oss att alltid vara i ett inspirerande och kreativt sammanhang. På kvällarna samlas alla och äter middagar tillsammans eller tar en av militärbilarna och åker på utflykt eller surf.

Allting började med Bungenäs, det före detta militärområdet och kalkbrottet där grundarna Erik och Joel flera år brutit sig in på för att surfa.

Färgskalan som har använts i Bungenäs samt på kontoret i Fårösund är stillsam och ödmjuk, precis som landskapet runtomkring.

Skälsö arkitekters projekt vill visa respekt för historia och kontext. De färdiga husen och utrymmena ger ett fotografiskt intryck.

Utanför kontoret syns spår av denna kreativitet. Textilkonstnären Ingela Nilsson har använt gamla rep som de tidigare ägarna har lämnat kvar och skapat vackra konstverk som välkomnar besökarna.

– Vi får ständigt nya konstnärliga intryck. Vilket i sin tur gör att vi skapar kreativa lösningar och har många kreatörer som beställare, säger Erik.

– Det ger oss ännu mer inspiration. Vi diskuterar arkitektur med Andreas Kleerup eller Titiyo, för att de är våra beställare. På det sättet utvecklas vi på ett annat plan som är extremt drivande. Vi har ett socialt nätverk som är outstanding tack vare Gotland och surfen och att vi är de vi är. Och på tal om det – ska vi inte ta Volvon och åka ner till stranden? Det ser ut att bli bra surf i dag …

För snart fyra år sedan startade Camilla Käll och Stefan Gustafsson det nytänkande företaget Blooc. Sedan dess har Blooc på allvar utmanat den svenska bostadsmarknaden genom att utveckla bostadsområden där efterfrågan finns.

God arkitektur i kombination med smarta lösningar och ett unikt produkttänk kring bostäderna har varit företagets ledord under åren. Utöver det har Blooc utvecklat ett signum som tydligt karaktäriserat hus efter hus de skapat: färgstarka accentfärger.

I Bloocs visningshus har den senapsgula trappan blivit en snackis. Här hemma hos Camilla Käll fortsätter den senapsgula färgen som en röd tråd. Foto: Jesper Florbrant

Porträtt av Camilla Käll: Fotograf Jasmin Storch.

Just färgstarkt är ledordet även hemma hos en av grundarna: Camilla Käll. Hon bor högst upp i en tvårummare i Vasastan i ett hus från 1905, ett stenkast från kontoret. Ett medvetet val som gjort det möjligt att under dessa år vara med och utveckla Blooc till det företag det är i dag.

– Det är verkligen en ”Karlsson-på-taket-vy” över Birkastans takåsar, säger Camilla Käll som under renovering av lägenheten ville ge plats för färg i riktig Blooc-anda.

– Jag älskar färg i alla dess former, som syns i både i mitt hem men inte minst i våra bostadsprojekt på Blooc. Färg är en konst, det handlar om nyanser, ljus och att få dem att fungera tillsammans på ett personligt sätt. Och att inte vara så rädd för att det skall bli fel. Det är bara att måla om!

Förutom färg är den personliga prägeln viktig för Camilla när hon inreder.

– Ett hem för mig handlar så mycket detaljerna, det personliga som saker man köpt på resor eller ärvt av en släkting. Att ha samma soffa eller matta som någon annan innebär inte att ha ett opersonligt hem för mig. För det är de där detaljerna som skiljer och skapar känsla. 

I sitt arbete jobbar Camilla uteslutande med nyproduktion, något som ofta diskuteras som en motsättning till en personlig prägel. Där håller inte Camilla med, utan avfärdar det argumentet som en myt.

– Det är en myt att nyproduktion inte kan bli lika personligt som en sekelskifteslägenhet. Våra bostäder har en tydlig karaktär och känsla. Men de blir först personliga när köparna fyller sin bostad med sina detaljer: den där vasen de fått från mamma, fatet de köpte på en resa och eller den där tavlan som är gjord av ett handtryckt papper. Då blir det personligt och då är inget hem det andra likt. 

Fotnot: Nu finns Camilla Källs lägenhet ute till försäljning hos Eklund Stockholm New York. Foto: Jesper Florbrandt, styling: Alexandra Ogonowski.

Hans farfar jobbade som träbåtsbyggare utanför Arvidsjaur och tittade under hela dagen från sin verkstad ut mot en horisontlinje.

– En vy som han aldrig tröttnade på, säger Mattias Stenberg, som även kommer ihåg att han som barn tyckte att det var en obegriplig fascination.

Hans mamma jobbade som flygvärdinna och ett tag även som skodesigner i New York. När hon så småningom återvände till Sverige fick hennes kreativitet utlopp vid vävstolen. Att skapa och behöva kunna fixa med allt för att klara genom vardagen fick Mattias med sig från denna norrländska barndom. Den tioårige Mattias ville bli arkitekt, men efter ingenjörsexamen på KTH i Stockholm drev livet honom först mot en karriär inom medicinsk teknik och senare som managementkonsult.

– Jag jobbade med tekniska lösningar för konstgjorda hjärtan och effektivisering av produktutveckling när jag en dag insåg att jag inte hade hamnat rätt.

Men var det inte synnerligen meningsfullt att rita hjärtklaffar, mycket mer än att rita en ny stol?

– Inte för mig, inte där och då och inte i det långa loppet. Och när jag blev tillräckligt gammal för att kunna tänka framåt och dra ut min egen utvecklingslinje lite längre mot horisonten insåg jag att jag måste sadla om. Tioåringen i mig vaknade till liv och jag gick tillbaka till arkitekturen.

Mattias Stenberg utanför kontoret. Trappan i plåt har han givetvis ritat själv. ”Den fungerar mer som en möbel. Nyligen när vi hade 70 personer på garden party satt minst tio stycken oavbrutet på trappan.”

Mattias hoppade av karriären som ingenjör och startade om helt och hållet. Inredningsintresserade har mött honom sedan 2012 som mannen bakom möbler som puffen Carry on och lampan Demi lamp. Han har ritat ett antal hus och mängder av inredningar. Och för två år sedan blev han och sambon efter många år i lägenhet äntligen med eget hus, en funkisvilla på Stora Essingen i Stockholm, som ligger högt som en borg och bjuder på inte mindre än tre balkonger och terrasser över helt hisnande utsikter över Stockholms inlopp, hela vägen till Kungshatt och bort mot Essingebron på andra sidan.

– Jag och min fru Anna föll verkligen i farstun för det här huset, säger Mattias, som egentligen kanske hellre hade velat rita sig ett eget hus.

Ett helt sprillans nytt. Men nu bedårade denna funkispärla från 1934, som samma ögonblick som man träder in genom ytterdörren ger glimtar av den förföriska utsikten man kan ha från vardagsrummet. Och från tv-rummet en trappa upp, och från sovrummet ännu en trappa upp. Och från tre olika utsiktsplatser i trädgården.

– Fast trädgården kom vi ju inte in i, konstaterar Mattias. Jag brukar jämföra med Ethan Hawke som fick hugga sig fram i en sådan övervuxen tomt i Dickensfilmen Great Expectations.

På den första våningen av trädgården blommade en höfthög sommaräng och sedan kom någon form av urskog där ingen hade vistats på flera decennier.

– Vi grävde fram tre fullvuxna, minst 50-åriga äppelträd, bland annat.

Köket består av Ikeastommar och specialsnickrade fronter från ett snickeri i Strängnäs som Mattias har jobbat med i flera år. Här finns väldigt mycket för­varing. ”Här fick inte huset bestämma allt, utan vi frångick den ursprungliga planlösningen med ett mindre arbetskök. Vi tillbringar väldigt mycket tid i köket och gillar verkligen att laga mat.”

Matsalen ligger i direkt anslutning till köket. Matbordet och bänken är prototyper, gjorda av Mattias, som efter att ha funnits hos Olby design nu byter producent. Matta Bolon.

Från vardagsrummets soffa kan man titta hela vägen bort till Kungshatt. Ibland åker Cementabåten förbi mitt i natten. ”Jag trivs verkligen med att bo bredvid en riktig farled, en E4 på vatten”, säger Mattias. Soffa, Bolia, bord egentillverkat, puff Carry on av Mattias för Offect.

Nu är detta bara två år sedan. Och förutom trädgården har även huset redan fått sig en rejäl renoveringsomgång. För Mattias och hans sambo är nog bland det mest strukturerade som går i ett par skor. Här lämnas inte mycket åt slumpen. Alla fönster – 60 stycken – fick renoveras. Vissa var på väg att ramla ut ur sina ramar. Hela köket revs ut och platsbyggdes nytt.

– Det gjorde ont, för förra ägaren hade satt in ett helt nytt Binovakök, som hade suttit som en smäck i många andra sammanhang, men som vi upplevde som helt fel för huset.

Och högst upp i ett icke-isolerat vindsutrymme, en liten box på taket, inredde paret ett master bedroom.

– Där uppe finns ett lugn och en speciell känsla, antagligen hade den ursprungliga byggherren planer där som aldrig omsattes, säger Mattias. Vi satte in ett badrum och förvaring, för att man inte ska behöva gå ner igen när man väl har dragit sig tillbaka dit.

Ståtligt. Inramat av två gigantiska tujor och med en mycket tidsenlig funkisingång.

I vardagsrummet syns två av Mattias tidiga lampor för Design house Stockholm på sideboarden. Konst av Kai Svavelsberg.

Gömma för Klong är en väldigt typisk Mattias-produkt. Självförklarande, tydlig och som gjord för den ordningsamme.

Huset är frapperande välstädat, inget ovanligt när inredningstidningen kommer, men man märker att det här inte finns minsta tillstymmelse till oordning ens i de väl dolda förvaringsutrymmena.

Mattias tillstår att både han och Anna är ordningsamma, men att han är den som är alldeles speciellt ordningsam.

– Nu när jag bor i ett äldre hus får ju jag kämpa med min avsmak för att saker och ting förgås, blir gamla och patineras. Det här är hård träning för mig.

Men gillar han inte patina? Svaret kommer snabbt.

– Nej, egentligen inte alls. Jag gör inte det. Men det är klart att det finns ju material som patinerar väl, och då får man hålla sig till dessa. Som det ekbetsade golvet i köket. Och där har vi en Bolonmatta, den är bara att kasta ut och spola av med trädgårdsslangen om den blir grisig.

Kontorets idylliska uteplats med bänk och bord från Fermob.

Tecknarstugan ligger där det ursprungligen fanns ett garage. Nu flödar ljuset från två håll genom krea­ti­vitetens boning.

Barstolen är arvegods, porslinet är prototyper. Väggen har fått en rå betongputs.

Trappan upp till första våningen har fått behålla sin patina.

Huset charmade inte bara med sitt höga läge, ”som att stå på en kommandobrygga på en båt”, utan även med möjligheten att inreda ett kontor.

I det ursprungliga garaget ”med en helt omöjlig nedfart à la Essingen, så brant att man bara kör ner bilen en gång och sedan får engagera hela grannskapet för att putta upp den igen”, slogs det ut ett antal väggar, det byggdes ny ingång och dessutom en trekantig tillbyggnad. Kontoret bjuder nu också på en vy bort mot Örnsberg och två utgångar mot var sin del av trädgården.

– När jag går till jobbet, då är jag på jobbet. Jag klär på mig, här är det inte pyjamasläge, och sedan är jag på kontoret, jag springer inte emellan.

Det stora kontoret är det ”som danskarna kallar teckningsstuga”, här vill Mattias, som är väldigt händig, inte sprätta runt med frigolit eller såga i trä. Det gör han nu i den nya tillbyggnaden som tillsammans med tecknar­stugan avgränsar en egen liten gruslagd gård, där kunder kan ta en kopp kaffe. Verkstaden väntar på ett sedumtak som genom det terrasserade läget kommer att bli en del av utsikten som möter besökaren.

Två gånger en horisont. Mellanbalkongen med utsikt över Mälaren, och Mattias matta Horizons för Asplund.

Sakral stämning i ”boxen” på taket, som blivit master bedroom. Fönstren fick en extra glasskiva för att höja temperaturen från vinterns 13 grader till lite mer behagliga nivåer.

Det försvunna paradiset. Här tog trädgården förut stopp, och djungelns lag rådde. Men Anna och Mattias har nu erövrat nästan hela den igenvuxna tomten. Murgrönan blommar, vilket bara mycket gamla murgröneplantor gör.

Att Mattias inte lämnar saker och ting åt slumpen blir väldigt tydligt i hans sätt att berätta om de olika stegen i husets renovering. Det strukturerade tänkandet genomsyrar också hans formgivning. När han debuterade med puffen Carry on i Greenhouse på Stockholms möbel­mässa för några år sedan stod den väldigt tydligt ut i hela hallen som en av de mest färdigtänkta produkterna.

– För mig är tydlighet otroligt viktigt när jag formger. En produkt är som en lök, med olika lager. Konceptet är det viktigaste och det man konsumerar först, lökens yttersta lager. Produktens livslängd ges av de inre lagren, som en betonad materialitet och en reducerad form. Men egentligen är jag rätt så ointresserad av ren minimalism. Jag vill ha några fler ingredienser i såsen, för en ren men komplex smak.

– Puffen är som en karaktär som möter en redan på morgonen när man kommer nerför trappan, menar Mattias. En sådan produkt har ju en ganska stark utsaga: Här prioriterar vi interaktion och en kreativ arbetsplats.

När han ritade puffen hade han företaget Offecct och deras sortiment i huvudet. Och mycket riktigt, när han väl stod där på mässan kom först deras gästdesigner Khodi Feiz förbi med Eero Koivisto, sedan tog det bara tjugo minuter och de hade dragit dit Offeccts utvecklingschef Anders Englund. Sedan puffen har han ritat en mängd andra produkter.

Nu senast ut är mattan Horizons för Asplund, som vi tidigare skrivit om i Residence (nummer 9/2015). Än nyare är Gömma, ett slags avancerad tratt för Klong.

– En gömma för allt det där som samlas på byråerna, nycklar, hårnålar och sådant, säger Mattias och ler lite urskuldande. Ja, du vet, jag har ju väldigt svårt för sådant.

Läs mer:

Just nu råder det en stark trätrend inom inredning och arkitektur. Det gör att det här arkitektritade huset bara kan sammanfattas på ett sätt: rätt, rätt, rätt! Det 93 kvadratmeter stora huset byggdes 2013 och är ritat av arkitekten Max Holst. Låter det lockande? Nu kan det bli ditt för ungefär 5 miljoner kronor.

Förutom träfasaden, som är svartmålad, är huset medvetet helt klätt i trä från golv till tak. Huset är byggt på en avskild naturtomt där närmsta granne är skog, vatten och natur som på ett vackert sätt genomsyrar interiören.

Här kan du se hela annonsen från Wrede Fastighetsmäkleri och ta del av alla bilder.

Veckans Hemnetfavorit är denna designerdröm i modern tappning i ett hus från 1960-talet på Södermalm i Stockholm. Lägenheten är en del av projektet Obelisken 29 som den namnkunniga arkitekttrion Claesson Koivisto Rune står bakom. Genomgående i projektet har trions ledord varit kvalité vilket inte minst syns i denna lägenhet som nu är till salu. Med stilsäker inredning från bland annat Artek, Asplund och Vitra genomsyras lägenheten av detta i kombination med en tydlig medvetenhet. Stylisttalangen Linnea Salmen har stått för stylingen i den här femrummaren och har låtit moderna, ögonfallande möbler, bord och bokhyllor intressera som minst sagt har väckt vårt intresse.

Adress: Blekingegatan 42
Mäklare: Fantastic Frank, pris: 9 064 000, 5 rum, 103+4 m2.
Stylist: Linnea Salmen, foto: Mikael Axelsson.

Text: Anna Björkman
Foto: Kristofer Johnson

Det är mycket nu, för Per Olav Sølvberg, inrednings­stylist och flitig Residence-bloggare. Men inte bara för att vi haffade honom mitt i förberedelserna till Londons designfestival tidigare i höstas, där han satte upp utställningen till Northern Lightings presentation – eller för att Sølvberg även i övrigt har fullt kreativt sjå (vidden av uppdragsgivare sträcker sig från amerikanska tidskriften Kinfolk till butikskedjan Jernia och så är det tv-projekt på gång) – Per Olav och hustrun Ragnhild manövrerar därtill projektet 1800-talsvilla i Bergen och fyra barn, inkluderat tvillingar, samt två hundar. Den senaste, Walter, skaffade de i somras, en vild valp on top of it! Att Per Olov just tappat mobiltelefonen i badkaret får alltså i sammanhanget sållas till ett i-landsproblem av mindre magnitud, dessutom funkar den, meddelar han entusiastiskt.

Blandade design­stolar runt mat­bordet, mycket barrgrönt och trärent och totalförbud mot glitter, så stylar Residencebloggaren Per Olav Sølvstyedt julen i sitt eget hem.

Per Olav pyntar med minijulgranar. Glitter och kulor undanbedes som alltid.

Läs också: 10 julmarknader att besöka i jul

Det började också för ett par år sedan med Familiesirkus, Per Olav och Ragnhild drev en blogg och gav ut böcker om familjeliv, där ingick bland annat både lektips och stylingidéer för barnrum, på den tiden en mycket färgglad historia och ganska långt från Per Olav Sølvbergs dagsaktuella signum: sakrala grå, gröna och vita toner i samklang med västkustens bedövande vackra landskap utanför dörren. Men kontexten är alltid den moderna människan med fingret i luften.

– Det har varit en riktig resa som handlat om att hitta sin identitet, säger Per Olav.

– Min stil är väldigt personlig och svår att definiera, men det är en naturlig palett. Kanske norsk? Havet, jorden, höga fjäll. Jag växte upp på Måløy längre norrut, en ö i havet (och fortfarande aktivt fiskesamhälle) där det blåser och går stora vågor.

Köket är från Ikea. Bänkskivan specialgjuten i betong.

Det strålar en stjärna och den är minimalistiskt vit, från Artilleriet i Göteborg. Hand köpt på Fil de Fer i Köpenhamn. Skärbräda, Artbrugi, från loppmarknaden i danska Tisvilde.

24! Julafton i hallen! Vintageskohylla från Paris. Gamla slagbordet från Per Olavs mamma, här pyntar Per Olav stilleben efter säsong.

Han tar även vågen som metafor för sin karriär just nu, gäller att surfa så hårt och högt det bara går när den har sådant tryck. För det tackar Per Olav gärna Instagram,
där Sølvberg har dryga 41 000 följare och sköter kontot med största noggrannhet.

– Jag får 90 procent av mina jobb via Instagram, säger han.

– Väldigt många jag jobbar med kan referera tillbaka till något jag postat där, därför lägger jag ner mycket jobb på bilderna.

Här bor de, hela högen Sølvberg, pappa, mamma, fyra barn och två hundar.

Den stora spegeln är från Lauritz. Bord och stolar, Black design. Julgranen ska vara grön! Det vill säga, låt bli pyntet.

Den gamla stegen stod i huset när familjen köpte det. Emaljskylt av Therese Sennerholt. Doftljus, Byredo.

Per Olavs kreativa studio. Fotokonst med handen har han gjort själv. Ljustavla till höger från Bxxlght.

Det blir förutom hisnande naturbetraktelser mest arrangemang från studion han har hemma. Starka stilleben är ytterligare ett Sølvbergsignalement, och så då och då charmiga ögonblick med barnen eller Walter (en liten griffon belge) i en tekopp. Per Olavs favoritformgivare är Oslobaserade Andreas Engesvik, men annars håller Sølvberg med om att Norge fortfarande är en rätt så designomogen nation.

– Vi släpar efter! Men det håller på att ske en förändring. Nya up and coming designstjärnor är på väg framåt. Vi hade ju även norsk representation på möbelmässan i Milano i våras. Förut hade vi fisken och oljan, men nu är det mer stiltje på oljan, så nu måste vi tänka nytt…

För första gången sedan starten 2008 har den kreativa design studion Note Design Studio gjort sitt första privata inredningsprojekt. Designstudion, som vann Årets designer på Residence Stora Formpris, gjorde detta i form av en 200 kvadratmeter stor vindsvåning på Södermalm i Stockholm.

Med en kaschmirkappa i brunt, ett par sandfärgade sneakers och ett torg i Rom som inspirationskälla blev ledorden för lägenheten: stiligt men avslappnat, internationellt och beständigt mot tiden.

– Vi sökte inspiration i miljöer med tidlös karaktär, i välarbetade och klassiska rum. Rum byggda i beständiga, fint arbetade material med omsorgsfullt sammansatta kulörpaletter. Under projektets gång har vi eftersträvat en stämning snarare än ett koncept, säger Sanna Wåhlin, inredningsarkitekt på Note Design Studio.

Sagt och gjort. Från en färgskala i svart, vitt och grått finns nu inte en droppe vitt i den magiskt färgsatta lägenheten.

– Alla väggar och tak är målade i aprikosrosa och sand som ger en mjuk, dimmig atmosfär och som skapar dynamik – om än med försiktighet – mot den blågrå basen. Ingenting i rummen är vitt, säger Sanna.

Utöver den aprikosfärgade väggfärgen löper en linje av blått medvetet genom lägenheten.

– Den blågrå linjen fungerar som förvaringsmöbel och blir en bas för rymden i takhöjden att skjuta iväg ifrån. Vi utnyttjar vindsvåningens branta nischer på ett enkelt sätt genom att fylla dem med riktigt djupa lådor. Den här inramningen av rummen skapar en salongskänsla och blir en blinkning till äldre dagars omhändertagande arkitektur.

I sovrummet har den blåa färgen brett ut sig ordentligt och har fått ta plats så väl dörrar, väggar och tak.

– Hela lägenheten är väldigt ljus förutom just sovrummet. Det är det enda rummet som den blåa färgen får täcka både väggar och tak. Sovrummet klarade av en lite mer dunkel stämning.

På vägg och dörr återkommer ett rektangulärt mönster.

– Det är en detalj vi jobbat med. Rutmönstret på bakre väggen är en spårad träpanel som även återkommer i skjutdörren fast då med lutning som en fin detalj.

I vardagsrummet har Note satsat på en platsbyggt hylla – målad i den karaktäristiska blåa färgen.

– Här var det en stor, djup och tom nisch. Den hade ingen funktion innan så vi skapade en förvaringsyta. Den röda skulpturen ville ägarna ha en plats till – det blev då en given plats för detta. Här fick den blåa färgen klättra upp på väggen för att markera lägenhetens takhöjd.

I lägenheten finns ett loft som Note ville framhäva utan att ge det ett för tungt intryck.

– Loftet är inte så stort och vi ville ha en mindre trappa upp dit. Tidigare fanns det en stor, tung ektrappa och nu ville vi få trappan att se nätt och liten ut. Det var lättare sagt än gjort men resulterade i en i stålplåt som krävt mycket detaljjobb med platsbyggda lösningar. Vi ville skapa ett intryck av att den svävar mot loftet.

Foto: Note Design Studio.

För två år sedan blev Alexander Ekman inbjuden att sätta upp en pjäs, vilken som helst, på Oslos tämligen nybyggda operahus. Han började jobbet med att titta på den vackra, moderna salongen.

– Jag utgår alltid från rummet när jag ska närma mig ett verk. Där i Oslo blev jag imponerad av det vackra träet som fanns i salongen (ritad av norska Snøhetta f ö) och funderade på vad som skulle passa med det. Vatten, kom jag på. Här skulle det ju vara väldigt vackert med vatten. Och sedan funderade jag vidare, vilken pjäs eller opera eller balett innehåller vatten? Och det var givetvis Svansjön.

Ekmans Svansjön på Oslos opera innehöll således 6 000 liter vatten i en bassäng mitt på scenen. Det blev stor succé och uppsättningen visades i våras på SVT.

– På ett sätt är det lite lustigt att ingen tidigare kopplat den baletten till just vatten«, skrattar Alexander. »Första gången vi provade med vattnet var det ganska läskigt och rätt spänt. Många var rädda att ’nu går det åt helvete och allt går sönder här …

Att Oslooperan över huvud taget gick med på detta, hur kommer det sig, kan man undra? Jo, det är som så att Alexander kan välja och vraka bland operahusens anbud om att sätta upp och koreografera något hos just dem. Så om han vill ha 6 000 liter vatten på scenen så får han det. I våras satte han upp en egen En midsommarnattsdröm på Kungliga operan i Stockholm. Till att börja med slängde han ut hela Shakespeares pjäs och skrev ett eget verk kring den svenska midsommaren, där han delvis fyllde hela scenen med rätt rejält med hö, som de 42 dansarna rörde sig i … Just det, det blev förresten succé, det också.

Sin egen scenograf. Alexander Ekman har satt upp verk i många europeiska teaterhus. Scenografin står han allt som oftast för själv. ”Jag utgår många gånger från en inre bild i mitt skapande.”

Dubbla gardiner och upphängning från Tygverket.

Alexander har kallats för en koreograf med sinne för det visuella och jobbar mestadels som sin egen scenograf.

– Det fungerar inte för mig att någon annan gör scenografin. Mitt skapande börjar väldigt ofta med en bild som jag får i huvudet av hur det ska se ut. Kreativiteten kickstartar i det visuella, förklarar han.

Så det är ju inte utan en rejäl nyfikenhet som man kliver in hemma hos regissören som tycker att man alltid ska försöka att överraska publiken, annars kan den lika gärna stanna hemma. Och det märks även hemma hos honom, i tvåan på Södermalm, ett stenkast från Mariatorget i Stockholm. Men hemma gäller inte de stora dramatiska greppen. Och även om inredningen delvis har scenografiska drag så är den framför allt väldigt lugn och omfamnande, och har en väldigt harmonisk grundton. Det är på sätt och vis Alexanders första egna lägenhet och den där han hittade sin egen inredningsstil. Och här har han faktiskt samarbetat om inte med en scenograf så med kompisen och inredaren Carina Nildalen, som bland annat har gjort inredningen till Story hotel.

Rörligt: Alexander Ekman dansar loss

Alexanders dansarkarriär har under det senaste decenniet fört honom till både Den Haag i Nederländerna och New York.

– Där la jag 18 000 kronor i månaden på att bo på Lower East side, för att sedan aldrig vara hemma, det skulle jag ju inte göra om direkt. Bor man i New York, där man gör allt annat än att just bo, så ska man inte lägga alltför mycket pengar på lägenheter.

Efter Holland och New York kom en fas helt utan eget boende, och sedan köpte Alexander för två år sedan sekelskifteslyan vid Mariatorget.

– Jag vet nu hur viktigt det är att ha ett eget ställe där jag kan återhämta mig.

Besökaren hamnar direkt i Alexanders kök, utan att passera någon hall. Här är känslan nästan lite som i ett orangeri, möbleringen med mindre, lätt flyttbara, möbler, färgsättningen och de stora gröna växterna bidrar.

Lägenheten överraskar direkt genom att besökaren utan förvaring hamnar i ett übermysigt kök som för tankarna till Nederländerna eller Danmark, med en vägg där råputsen är framtagen, mycket grönska genom stora växter och en skön färgskala från lattebeige till grönt.

– Det tog ett tag innan jag och Carina hittade fram till detta. Hon har hjälpt mig otroligt mycket. Först ville jag bara göra hela köket coolt och svartvitt och då frågade hon mig: Vill du verkligen vara i det? Alltså skulle du vilja göra yoga där? Och då ramlade polletten ner. Sedan dess tänker jag att varje rum ska ha en lugn, skön stämning. Jag vill chilla och slappna av när jag kommer hem.

Helst gör han yoga i det generöst stora sovrummet, med sammetslent slipat trägolv och dubbla fotsida gardiner framför fönstren.

– Sovrummet tycker jag mest om här hemma. Men det krävdes en del trixande, först tyckte jag nämligen att det var för stort för att sova i. Jag behöver ha det beckmörkt, och gillar att sova i små utrymmen. Så fort det blir ljust vaknar jag. Vilket passar jättedåligt med svensk sommar …

Kontemp­lativ stämning i sov­rummet som fick dubbla gardiner för att verkligen kunna mörkläggas. De stora oljevaserna har Alexander köpt av en vän.

Det är bara något år sedan som Alexander började meditera.

– Jag har alltid tagit mycket yogaklasser som dansare, men tröttnade på att inte riktigt knäcka koden, hur ska det här göras egent­ligen, alla instruktörer sa lite olika. Så jag åkte på en yogalärarutbildning en månad i Goa.

Det förändrade livet från grunden.

– Mediterandet har hjälpt mig otroligt mycket i mitt jobb. Hjärnan är en plats som nästan lever sitt eget liv, full med tankar som kommer och går. Genom meditationen tränar jag att vara närvarande i dagliga situationer. Jag har blivit mycket bättre på att bemöta människor i mitt jobb genom detta, att kunna ta emot svallande känslor som när alla är rädda för att 6 000 liter vatten ska rinna ut på scenen till exempel, då är det bra om man har mediterat innan.

Vardagsrummet domineras av soffan från Posh living. ”När den kom hem till mig fick jag först ångest och trodde att nu har jag köpt fel färg. Men när jag tog bort röda inslag ur rummet och kombinerade med kalla färger blev det kanon.” Bild av Hans Gedda.

I sitt sommarprogram, som sändes i augusti förra året, funderar Alexander på hur världen skulle se ut om alla skulle meditera.

– Varje dag! Jag gör det innan jag går upp, 20 minuter. Mitt bästa tips är att verkligen avsätta tid för det. Man ska inte vara för trött, och det hjälper om du ser det som träning, då får man bort flumstämpeln. Träning som också ska göras när du mår bra. Speciellt då! Men i början, i Goa, var det tortyr. Att sätta sig ner och meditera i 90 minuter, det var fruktansvärt.

Nu när vi hälsar på är han redan på väg att flytta från denna första lya och har nyss köpt nästa hem, en lite större drömlägenhet i Gamla stan.

– Det kändes som att jag var klar här och det var dags att prova något nytt. Jag tror att jag kommer att dra stilen lite mer åt det maskulina hållet där.

The Ekmans! Föräldrarna Christina och Kenny Ekman på fikabesök i Alexanders kök.

Han scrollar lite bland olika Pinterestbilder och visar en skinnsoffa, en patinerad Börge Mogensen som han just ropat in från en auktionssajt.

– Jag kommer nog att bygga inredningen runt den känslan. Titta, här i sovrummet ska jag ha ett badkar, det har jag alltid drömt om, det är kanske det där med vatten igen…

Text: Imke Janoschek
Foto: Andy Liffner
Styling: Thomas Lingsell

I hjärtat av Borough i London ligger inredningsguruns fantastiska enrumslägenhet. Lägenheten har en öppen planlösning, ritad av Vincent Van Duysen och 6a Architects. Den har, med Ilses kreativa ögon, på ett yteffektivt sätt delas in i tre olika delar: kök, vardagsrum och sovrum, som i riktig Ilse Crawford manér har den personliga trivseln i fokus.

Ilse Crawford är kvinnan bakom succékollektionen Sinnerlig för IKEA. I både hennes kollektion och hennes inredning är det tydligt att intresset för sträcker sig längre än en enskild produkt – utan hon ger alltid såväl produkter och sin inredning ett sammanhang som alltid har människan i fokus.

Som den inredningsdrottning Ilse faktiskt är, är det inte konstigt att inredningsintresserade gång efter gång inspireras av hennes fantastiska hem. För mer inspiration, ta del av Residences reportage hemma hos Ilse Crawford. Tills dess: låt dig inspireras av hennes fantastiska hem:

Vardagsrummet är den centrala delen i lägenheten. Ytan maximeras genom förvaringslösningar. På andra sidan löper bokhyllor från golv till tak.

Även på kortsidan av vardagrummet får en bokhylla ta plats. Den agerar även rumsavskiljare till sovrummet.

Vackra fåtöljer är lika snygga som praktiska.

Det ljusa köket har en köksö, därtill löper ett långmalt bord med plats för stora sällskap.

Vackert ljusinsläpp.

Läs även: Hemma hos Ilse Crawford.

I sovrummet får en bokhylla på ett kreativt sätt både agera sänggavel och rumsavskiljare. Genom att göra så bevarar lägenheten sitt fina ljus.

Sovrummet löper vidare ut till såväl vardagsrum och kök.

Även badrummet har en genomgående känsla för färg och ljus.

Foto: The Modern House

1. Hemma hos grundaren Cristiano Pigazzini

Han var ung och hade träffat den stora kär­leken under en semesterresa till Kuba. Fanns det en möjlighet att de skulle kunna få ett liv tillsammans så tänkte inte Cristiano Pigazzini låta en bagatell som språkförbistring stå i vägen. Eftersom det här inträffade under it-eran var utsikterna för en ung italienare som pluggat franska i stället för engelska, men hade ett hjärta i brand, inte helt hopplösa. Hjälp fanns och den hette google translate.

Spola fram tiden 15 år och Cristiano Pigazzini har flyttat till Sverige, bildat familj med sin svenska kärlek Janna och boat in sig i en trea i ett tjugotalshus som utgör gränsen mellan två ytterligheter på Stockholms bostadsmarknad: De pittoreska villorna på Magnebergsvägen i Enskede och miljonprogrammets tillika flyt­spackel­skandalernas Dalen, två Stockholmsförorter söder om söder. Han har även varit med och grundat den framgångsrika designstudion Note, som efter sju år är en av landets mest inno­vativa och nytänkande i sin genre. De arbetar med formgivning, inredningar, koncept och designstrategi för svenska företag som Örsjö belysning, Zilenzio och Fogia.

Cristiano Pigazzini i vardagsrummets soffa, Bjørn från danska Hay. Lampa Silo lamp, Note för Zero.

Vardagsrummet med Gubispegeln som köptes för två år sedan men kom på plats först inför den här fotograferingen, för att Cristiano hatar att spika. Flos lampa Tab på fönsterbrädan. Åke Axelssons fåtölj Ferdinand, Gärsnäs. Pall, Artek.

I sovrummet skymtar CKR:s Baklava-lampa för Örsjö. och Björn Dahlströms karmstol Curt för NC möbler samsas med Sture Johannessons klassiska proggaffisch Friheten på barrikaderna II vid köksbordet. Pendel­lampa Fuse kommer från Ex-t.

passar Cristiano och Janna så bra att bo i lägenhet.

– På Note är vi lika mycket samhällsvetare som designers, att arbeta som designstudio i dag handlar i grund och botten om att förstå sin samtid och alla nya förutsättningar, och hitta nya lösningar, säger Cristiano när han visar runt i lägenheten.

För honom och sambon Janna är boendet inte det viktigaste i livet; de prioriterar resandet, att vara med barnen, påta i grönsakslandet på kolonilotten och deras arbeten.

Lägenheten är möblerad med Notes egna möbler och lampor, men även med annan samtida skandinavisk design.

– Vi gillar inte att renovera och innan vi köpte kollade vi att lägenheten var totalrenoverad, berättar Cristiano och pekar på spegeln som designades av Jacques Adnet på 50-talet.

– Den köpte vi för två år sedan och vi satte upp den nu, precis innan fotograferingen, men då med hjälp av en assistent. Jag är inte intresserad av att måla om på fritiden.

Cristianos pappa, som titt som tätt kommer upp från Italien för att umgås med barnbarnen, reagerar ofta med en uppriktighet som skulle uppfattas som oförskämd om den kommit från någon annan än en förälder: ”Varför har du inte fixat det själv?!” om än det ena, än det andra.

Vid köksbordet Åke Axelssons stol Wood. I bakgrunden Notes skalbaggs­affischer.

Cristiano har lärt sig ta sådant med ro. Det är helt enkelt något man får ta från föräldrar som tillhör en generation för vilka det är främmande att köpa tjänster. Prioriteringarna är andra och det är därför det

I vår har familjen hyrt en lägenhet i två månader i byn Lecco i Comodistriktet där Cristiano vuxit upp. En plats att hämta andan på, låta barnen lära känna pappas språk och hämta inspiration och energi för möbelmässan i Milano i april och alla de samarbeten som är på gång under året. Just samarbeten är något som Note, med Cristiano i spetsen, kan tala sig varma för. Nu senast har de samarbetat med arkitektkontoret Norm i Danmark, det blev en serie bord med en patchwork av olika sorters marmor. Bästsäljaren heter dock Pov och är en geometrisk liten ljusstake för danska Menu, som inte bara sålt i massupplaga utan också blivit kopierad långt utanför landets gränser.

Thomas Bentzens samtidsklassiker DLM (Don’t leave me) för Hay (till vänster) och Åke Axelssons stol Wood (ovan) är bara några av alla formstarka möbler som trängs hos Cristiano.

– Designer har blivit starka varumärken, det är en intressant tid. Just nu känner jag att vi kan hitta nya sätt att arbeta på, mellan olika discipliner och för nya ändamål, säger Cristiano.

Trots trivseln i Enskede sneglar familjen Pagazzini efter något större. Ett boende med kravspec:en att det är renoverat. När de väl hittat den bostaden är det bara att hoppas att det inte dröjer länge innan en magasinsfotograf knackar på. För det vore ju olyckligt om det även på det nya stället skulle dröja två år innan en spegel kommer upp på väggen.

2. Hemma hos esteten Susanna Wåhlin

När Susanna Wåhlin blev erbjuden lägen­heten i Midsom­mar­­­kransen i södra Stockholm var hennes första spontana reaktion: ”Där vill jag inte bo!”

– Jag var så fäst vid Hornstull där jag hade bott i så många år, säger hon.

Och det är klart, när Susanna lyfte luren och ringde hyres­värden för att höra sig för om det möjligtvis fanns några lägenheter att hyra var tvåan på 52 kvm bara en etta och Midsommarkransen hade ännu inte blivit Stockholms Williamsburg. Sedan dess har lägen­heten slagits ihop med en annan och ”Kransen” förändrats och blivit lite mer som en liten stad, enligt Susanna som kommer från Nybro och därför borde veta vad hon talar om.

Susanne och baby Louie kikar ut över Midsommarkransen.

Det var också i Nybro hon upptäckte inredningsarkitekturen. Hon var 14 år och minns exakt hur det gick till:

– Jag satt på Nybro bibliotek och gjorde ett arbete som jag tyckte var tråkigt, och kom till kulturhyllorna och böckerna om inrednings­arkitektur. Jag fick en uppenbarelse och lånade hem alla böcker!

Sedan dess har det inte funnits något annat för Susanna. I snart fem år har hon arbetat på Note med inredningsarkitektur och design management, eller det ”estetiska uttrycket för våra kunder”.

Sideboardet, med skivsamling och den flitigt använda vinylspelaren, är ett hemmabygge.

Hurts Componibili, Kartell, i ett sovrum som en gång i världen var en egen etta.

Så långt är hon ingen udda fågel i formgivarvärlden. Uppväxt i småstad, flytt till, och studier i storstad. Inställningen till hemmet är också den rätt typisk för formgivare.

– Vi lever med det vi älskar och plånböcker som inte är jättestora.

Så är det. Fråga vilken designer som helst och du kommer att få samma svar: ”Jag har inte råd att köpa mina egna grejer.”

Nu är det inte helt tomt på Notepryttlar hemma hos Susanna. I köket tronar golvlampan Silo. Men de resurser som formgivare saknar på banken kompenseras ofta av annat: kreativitet, händighet och en näsa för det möjligas konst. De tunga blå gardinerna i sovrummet har Susanna och hennes sambo Kristoffer Olsson själva gjort av ett möbeltyg från Kvadrat.

– Nu när vi har barn så kan Kristoffer inte stå och snickra i fyra dagar. Då får det lov att gå fort. Sideboardet ritade vi tillsammans och Kristoffer snickrade ihop det i köket på en eftermiddag.

Ovanför matbordet från Ikea hänger tavla av Lotta Olsson, Lottas träd. Tekanna, Signe Persson-Melin.

Även hos Susanna står lampan Silo, Note.

Gör-det-självmöbler, omsorgsfulla investeringar och inropade pärlor från internetauk­tioner är vad lägenheten är möblerad med. Men även med pjäser köpta på interna auktioner på Note, som Fogiaskåpet Susanna blev ägare till efter en hård budstrid med kollegan Johannes Carlström.

– Så det blir kanske lite dålig stämning på jobbet nu, säger hon och skrattar.

Annars är färg ett medel som Susanna gärna använder sig av för att sätta sin prägel på bostaden.

– Jag har alltid haft tre fyra kulörer i varje rum, säger Susanna.

– Och när jag var liten drömde jag om att jobba på färgfabrik.

Inställningen till färg är långt ifrån klyschan om arkitekter som bor i vita kuber möblerade med smakgodkända designikoner. Men att gå så långt som att tapetsera hemma, är inte aktuellt.

– Jag är inte så intresserad av mönster som jag är av färg, förklarar hon.

– Färg är en stor del av designprocessen och att måla en vägg är ett sätt att bygga om hemma.

3. Hemma hos uppfinnaren Kristoffer Fagerström

Det är lätt att förstå varför Kristoffer Fagerström valt att behålla lägenhetens vita väggar. Trist kan man kanske tycka, men hemma hos den proto­typansvariga på Note passerar de flesta av designstudions möbler. Alltifrån soffor till lampor som med sina karaktärsfulla former och starka färger bidrar till att göra detta till en hyresrätt utöver det vanliga. Då är det skönt med en lugn bas.

Kristoffer och arkitektsambon Kajsa Paulsson har som enda ingrepp ritat egna dörrar till sovrummen och badrummet, och med det skippat en detalj i hemmet som de flesta av oss betraktar som självklar: dörrhandtagen.

– Vad ska man egentligen med handtag till, undrar Kristoffer, som struntat helt i dem.

Kristoffer Fagerström på den generöst tilltagna terrassen med utsikt över Globen som gör att han inte längtar efter att bo i hus. Bänk, Fermob.

Hos dem har varje dörr fått sin egen identitet. Badrumsdörren har små runda ventilationshål, den in till de vuxnas sovrum är helt slät och i rummen till barnens rum finns en liten dörr i barnstorlek.

Öppna planlösningar, som här, är ju för att använda Kristoffers egna ord, löjligt bra. Det säger han när vi sitter vid familjelivets hjärta – det egenhändigt designade matbordet – och sneglar mot det som är förutsättningen för att boendet ska fungera i praktiken: Draperiet mot köket som både gör det möjligt för middagsgästerna att imponeras av kockens färdig­heter i köket, och att smidigt trolla bort bergen av disk.

– Jag har accepterat att jag är en lägenhets­människa, säger Kristoffer, som fram tills första barnet kom trodde att han hörde hemma i hus.

– Men nu fattar jag inte hur man har tid att bo i hus och behöva skotta fram bilen varje morgon, till exempel.

Matbordslampor Caravaggio av Cecilie Manz, ljusstake Pov av Note för Menu, en bästsäljare. Stol Lilla Åland.

Soffan Rise för Fogia står under ljushållarna Pov för Menu, bredvid ett bord av Gunilla Allard för Lammhults.

För egen del har Kristoffer lyckats skapa sig en mycket tidseffektiv tillvaro. Skola och dagis för döttrarna ligger inom 250 meters radie. Inom den finns även Notes kontor, och i hyres­husets bottenvåning ligger favorithaket, som inte bara råkar vara Sjöstadens bästa restaurang; den är även ett av Notes mest uppmärksammade inredningsprojekt. Därför är det inte märkligt att Kristoffer oftare beger sig utomlands än till ­Södermalm, på andra sidan vattnet.

– Det är alltid ett nytt hus som har rivits när jag cyklar över.

Det är inte bara i de närmaste omgivning­arna allt det fasta förflyktigas – även i lägenheten blåser förändringens vindar. Inredningsfilo­sofin är att möblera om ofta. Så blir det omväxling och ny energi i hemmet. Allt till den ringa kostnaden av en liten stunds kroppsarbete. Att flytta runt hemma och njuta fullt ut av möble­manget är ju närmast en del av Kristoffers jobb som produktdesigner på Note.

De egenhändigt designade dörrarna – som leder till de båda sovrummen och lägenhetens badrum, saknar alla dörrhandtag. Onödigt, tycker Kristoffer och Kajsa som fick hjälp av Kungliga slottets egen snickare Karolina Stenfelt att göra dörrarna som alla har sin egen karaktär. I den som leder till döttrarna Lillys och Bettys sovrum sitter en liten infälld dörr.

I hyllan samlas konst av Jakob Solgren och en bit av Berlinmuren.

– Notes stil är i ständig förändring och hela tiden öppen för debatt, och det gäller därmed också vårt hem. Det möbleras om, produkter byts ut, och rum och ytor skiftar funktion. Det beror helt enkelt på vad jag och min sambo jobbar med för projekt för tillfället. Alla tankar, idéer, produkter och lösningar provar vi självklart hemma, förklarar Kristoffer.

Det är med andra ord genom denna lägen­het som alla Notes blivande möbelklassiker passerar.

Gjutjärnsbadkaret köptes på Nacka Byggnadsvård och forslades ner till Paris med bil för att lyftas upp med kran till femte våningen. Man kan inte påstå att Ruth Vega Fernandez släpper in vad som helst i sin 40 kvadratmeters lya.

– Om man bor så här trångt väljer man ju varje grej med extra omsorg, skrattar Ruth, skådespelerskan som föddes av spanska föräldrar i Göteborg och som sedan de sena tonåren bott i Frankrike, där hon har en karriär parallellt med den svenska.

Just nu är hon aktuell som Maud i succéserien Gentlemen & Gangsters som går på SVT av Mikael Marcimain. Utöver det är hon mest känd för den hyllade teveserien Upp till kamp av samme Mikael Marcimain och 2011 års lesbiska kärleksdrama Kyss mig av Alexandra-Therese Keining samt filmerna Marcimains Callgirl där hon spelar bordellmamman Pernilla Augusts högra hand.

I Paris har hon även spelat Marianne i Scener ur ett äktenskap, som sattes upp av det belgiska teaterkompani, Tgstan, som hon 2012 var anställd hos.

Compact living i köket, och återanvändning av kära ting från släkten. Ruths sambo Ludvig tog med sig Redahyllan med glaslådorna från sin farfars hem.

Ruth och sambon Ludwig Dahlberg, trummis i The Noise Conspiracy, överlåter inget åt slumpen. Valet av lägenhet utfördes med precision i Belleville, Paris 20:e arrondissement, som Ruth kallar för ”det sista kvartersmässiga kvarteret i Paris” fyllt av multikulti och bohemliv. Att få köpa lägenhet där tog flera år, då paret hade märkt ut tre gator som enda möjliga.

– Nu har vi 3,20 meter i tak, en äkta parisisk balkong och ser himlen tack vare att vi bor på femte våningen!

Paret flänger till vardags jorden runt i sina respektive -yrkesliv och bor oftast på hotell när de är hemma i Sverige. Den känslan ville de också frammana i sitt eget hem.

– Vi kollade mycket på hotellbilder från 1930- och 40-tal när vi inredde och på lösningar i amerikanska mobile homes från 1950-talet. Stilmässigt är 1930–40-tal min favoritepok.

Tricket att snabbt få inbodd hemkänsla när man ställer resväskorna i hallen är att få i gång groddodlingen i köket. Både Ludvig och Ruth är vegetarianer så det blir mycket rawfood i det lilla köket.

– Så fort groddarna har börjat spira känner jag att jag har landat hemma, även efter en lång turné.

Foto: Elisabeth Toll

Holländargatan 29 A, Stockholm
I den här lägenheten i ett hus från slutet av 1800-talet finns härliga inslag som takfönster och väggar av glas. Det ger en luftig men samtidigt ombonad känsla. Till lägenheten hör även en uteplats och en egen innergård som för tankarna till trädgård, orangeri och vår. Lägenheten är dessutom snyggt stylad med mycket grönska!

Glasväggar är trendiga och smarta! De skärmar av men släpper också igenom ljus.

Här finns både en uteplats…

…och en egen innergård.

Lägenheten är inredd med mycket grönska.

Härliga färger i köket.

Turkosa väggar och linnelakan i sovrummet.

Mäklare: Fantastic Frank, pris: 8 700 000, 5 rum, 132 kvm
Styling: Josefine Hååg
Foto: Joakim Johansson

Läs även: 10 trendiga blombord för dina växter

Allmänna vägen 13B, Göteborg
Även i denna ljusa lägenhet finns en ombonad känsla med framtagna tegelväggar, kakelugnar och vitoljade brädgolv. Nivåskillnaden mellan golven i matsalen och vardagsrummet, liksom den snygga trappan höjer mysfaktorn ytterligare. Här har man också använt mycket grönska i stylingen. Färgpaletten i övrigt går i svart, vitt och naturfärger.

Färgpalett i svart, vitt och naturfärger.

Nivåskillnader mellan golven i vardagsrummet och matsalen ger extra mysfaktor.

Udda stolar runt matsalsbordet. Snyggt!

Stökigt stylat i sovrummet.

Även sovrummet ståtar med en kakelugn.

Mäklare: Alvhem mäkleri, pris: 3 495 000, 3 rum, 75 kvm
Styling: Anna Backlund
Foto: Fredrik J. Karlsson

”Kom och titta och lukta …”. När mäklaren ber dig att sniffa på huset, då är det något spänn­ande på gång. Men här handlar det inte om de vanliga mardrömmarna mögel, fukt och läckande tak, utan om ett modernt trähus som doftar cederträ. Byggföretaget Folkhem har i Strandparken i Sundbyberg byggt två hus med bostadsrätter, ritade av Anna Höglund och medhjälpare, på Wingårdhs arkitektkontor.

Det ovanliga är att husen är helt byggda i trä – stommar, fasader tak, och med en hud av kanadensiska cederspån som med tiden blir silvergrå. Ta på fasaden, den är som en trävarm vän i åtta våningar, ett spjutspetsbygge med höjd och ambition.

– Vi och Folkhem ville gå i bräschen för det nya träbyggandet, säger Anna Höglund på Wingårdhs.

– Det var ett experiment, både för oss och för dem, men vi hejade på varandra. Det byggdes ju trähus på 1600-talet, det funkar bara man har bra virke.

Två, med känsla för trä. Arne Olsson, vd samt miljö- och träentu­siast på Folkhem, och Anna Höglund, arkitekt på Wingårdhs arkitekter. Trä i hela huset ger fint inomhusklimat och är toppen för miljön. Folkhems trähus i Sundbyberg har en vidsträckt utsikt mot Bromma, och binder mer koldioxid än 40 betongkåkar. Foto: Felix Odell

Som ett riddarhus i trä sätter det fart på Sundbybergs solsida. Med tiden grånar huset i silver.

Husen har synts överallt i pressen, och förra sommaren fick Folkhem också Stockholms handelskammares miljöpris för sin inspirerande uppdatering av mänsklighetens äldsta byggmaterial. Folkhems två träslott sticker ut med sina kaxiga övertoner av riddarborg. Anna Höglund berättar att platsens möjligheter utlöste husens form.

– Vi ville få ett flöde av människor i området, så att marken skulle bli tillgänglig för alla. Därför ritade vi lamellhus med mycket utrymme emellan. De blev lite naivistiska, som Monopolhus, med sadeltak som bryter mot de omgivande 60-talshusen.

Först ritades husen på pålar i vattnet, men efter skissande, planfrågor, stamråd, säkerhetsprocesser och brandtester med fullskalemodeller, utvecklades den nuvarande formen med de fjälliga, underhållsfria fasaderna.

– Jag är kär i det här huset. Alla som kommer hit tar ett djupt andetag, säger Sandra Frank, marknadschef på Folkhem, när hon hoppar ur taxin direkt från en presentation av trähusen. Intresset är stort, även internationellt.

– Vi har haft 4  000 besökare från 150 länder här. Vi är trähusmissionärer som triggar branschen att ta tag i kvalitetstänkandet, säger hon när vi kliver in i hallen med slöjdsalskänsla i väggarna; till och med hissen har träväggar.

På bänken, lådor från Hay, kudde från Muuto och ljusstake från Normann Copen­hagen. Matta, Hay. Krokar Dots från Muuto, tyg­påse från Wrong for Hay. Liten spegel från ­Moustache, Lotta Agaton shop. Inget vanligt ekande trapphus. Husets foajé har träväggar och kalkstensgolv. Bänk byggd av Folkhem.

Matta från Knut, på soffbordet handgjort ljus från Lotta Agaton shop, litet fat NK Inredning. Tavla, Nollimages, fotograf Mattias Lindback. Soffa Rest och kuddar, Muuto. Soffbord Bella från Hay. Rottingstol, vintage.

Trapphusen har rediga kubbgolv, som annars används i industrin. Det känns på en gång ovanligt och trivsamt. Trä sitter djupt i själen.

– Hållbarhet handlar inte bara om utsläpp, utan om boendekvalitet. Tänk att gå in i en stadsmijö som doftar skog. Vi är svältfödda på sådant, säger Sandra.

Även om de flesta av oss lever i städer, och trä inte är vårt ursprung, reagerar vi instinktivt inför det levande materialet som är ständigt växande och förnyelsebart. Sverige har dubbelt så mycket skog i dag som för 100 år sedan. På bara en timme producerar svensk skog tillräckligt med trä för 120 normalstora femvåningshus. Det räcker till en omfattande framtida träarkitektur.

– Allt trä i det här huset växte till på bara en minut, säger Petra när vi når etagelägenheten högst upp, en lyxlya med 30 meter ner till Bällstaviken och vid utsikt västerut.

Flygplanen som drar in mot Bromma tycks flyga under skosulorna. Det är 134 kvadrat under takåsen med fönsteromfattningar och golv i askträ och generösa balkonger. Ändå är lägenheten överraskande standardmässig med sina gipsväggar. Vart tog träambitionerna vägen?

Läs även: 20 trärena inredningsdetaljer

– Kunde vi sälja 64 sportstugelägenheter? Det var osäkert, så vi valde en konventionell inredning, säger Petra.

Kanske finns det sedan 1970-talets furuvåg ett slags nedärvd kollektiv skräck för bastukänsla och gillestugornas kvistiga källarhålor.

– Vi är inte riktigt vana vid träets variationer och föränderliga utseende. I Schweiz och Österrike, där det byggs jättemycket med trä, har man inga problem alls med hur materialet beter sig och ser ut, säger Anna Höglund, som också tror att attityderna snabbt kommer att ändra sig. Vi är ett sommarstugefolk, och i den kärleken finns ingen rädsla för trä, tvärtom.

Stolar Cover och bord Split, båda från Muuto, på bordet grön flaska från Garbo, salt- & peppar­kvarnar och porslin, Menu, bestick vintage, servetter, Society. Vit lampa över bordet, Dusty deco.

Korg, Iris hantverk, glaskruka med planta, Snickarbacken, rosa mugg och vit porslinsskål, Menu, ångkorgar från Beijing 8.

Att vi inte bygger höga hus i trä förrän nu, har sin förklaring i 1800-talets förödande stadsbränder som ledde till en lag som förbjöd byggen av trähus högre än två våningar i städerna. Lagen hängde kvar ända till 1994. I och med EU-inträdet blev det ännu enklare att bygga högt i trä. Producenter utvecklade pussel­artade system och i dag är tekniken med krysslimmade moduler etablerad. När miljöhänsyn nu påverkar all bostadsproduktion, har trähusen enbart fördelar. De väger tre gånger mindre, de byggs på halva byggtiden mot betonghus. Transporter och markberedning är enkla, byggena pågår under tält. Folkhems egna snickare kommer till varma, tysta arbetsplatser och jobbar i t-shirt. Fuktskador under bygget finns inte på kartan.

– Det blir torra, härliga byggnader som andas. Varje hus här binder lika mycket koldioxid som 40 betong­kåkar, säger Arne Olsson, Folkhems vd och miljö- och trähusentusiast ut i fingerspetsarna, efter 26 år hos betongjätten Skanska. Medvetenheten om trähusens fördelar ökar hela tiden.

– Japanska gäster har tyckt det är fantastiskt med ett elastiskt hus som kan ta upp rörelser i marken.

Norrmännen har talat om att bygga vägar och väldiga broar av trä. Sedan några år bygger Folkhem alla sina hus i trä.

Gunga Holly swing från Sika säljs hos Artilleriet, pläd Åhléns, kudde Muuto.

– Vi är en liten aktör och vi behövde hitta vår egen nisch. Jag arbetade tidigt med miljöfrågor och föreslog moderna trähus. Jag vill göra något för världsalltet även inom byggindustrin, säger Arne Olsson.

Folkhem, som startades 1968 av den legendariska byggmästaren och konstmuseibyggaren Sven-Harry Karlsson, har länge haft fokus på kvalitet före volym, och på hantverk och omsorgsfullt byggande. På gång nu är Söderkåkar, ett falurött träsmycke för Södermalm, ritat av Emma Jonsteg på Utopia arkitekter. Ett hus i Stadshagen ritas av Petra Gipp arkitektur, och Cederhuset i Hagastaden, två tolvvånings-trätorn, är ritade av Josef Eder på General architecture. Även hyresrätter i trä planeras. Byggherrar tävlar nybörjarförtjust om världens högsta trähus. I Hackney i östra London byggdes 2009 ett niovåningshus, som i regnet av priser och utmärkelser också kallades världens högsta trähus. Högst just nu är dock ett 50-metershus i norska Bergen, men jakten uppåt är i full gång. Svenska HSB annonserade förra året 34 våningar i trä vid Västerbroplan i Stockholm, ritat av danska C F Møller.

Sängkläder från H & M home och överkast från Åhléns. Bredvid sängen träpall och liten stege köpta på loppis, sänglampor Adonde och blå porslinsskål Menu båda från Lotta Agaton shop. Taklampa Ay illuminate. Tavlor från Stilleben och bokhängare av Sanna Trotsman från Lotta Agaton shop.

Skåp från Superfront och ovanpå står blå askar från NK Leksaker, trälådor från Granit, och leksaker från Snickarbacken. Gunghästen, vintage, och tavlor från Stilleben. Matta från Hay.

Den betongbundna byggbranschen knorrar och undrar, men kommer nog i framtiden att få ställa sig den oundvikliga frågan: Varför ens bygga bostadshus i betong? Sandra Frank drömmer högt medan vi lämnar toppvåningen, som just har sålts, och stiger ut till den doftande fasaden.

– Tänk om Stockholm beslutade sig för att göra en hel stadsdel i trä. Vi skulle kunna profilera oss som en trähuvudstad. Nya Slussen kunde byggas i trä…

Ja, tänk på det. Trähusen i Sundbyberg sträcker på sig och visar vägen framåt. Det här är bara början.

Text: Petter Eklund
Styling: Lotta Agaton 
Foto: Kristofer Johnsson
Porträttfoto: Felix Odell

Varje rum har sitt dna. Ibland är det synligt för alla. Ibland måste du vara skolad för att upptäcka det.

I fallet med fastigheten på Brännkyrkagatan gällde det senare. Huset byggdes som cigarrfabrik 1887 till 1911. Lägenheten ligger i gårdshuset, i det som tidigare var lager, men en okänslig 80-talsrenovering raderade det mesta av sekelskifteskaraktären. De långsträckta och högresta rummen styckades med väggar av lecablock, taket pendlades ner, de spröjsade fönstren byttes ut och betonggolven täcktes med en klickparkett i ek. Som vore detta en serieproducerad lägenhet vilken som helst.

Trappan ner från ytterdörren vittnar om lägenhetens fabriksförflutna. Hallens mönstrade betongplattor fortsätter in i det intilliggande badrummet och knyter an till lägenhetens sekelskiftesarv. Den olivgröna 60-talsfåtöljen är ritad av Karl Erik Ekselius för JOC möbel AB.

Köksluckorna kommer från Ikea och fårskinnsfällarna från parets sommarställe på Gotland. Sittkudde Åhléns. Den blå kudden är från Ceannis, den grå från Himla.

När arkitekterna Katarina Bukowska och Andreas Part gick på lägenhetsvisning fick de därför nytta av sina allra mest avancerade kunskaper. Utbildade vid Accademia Italiana i Florens och senare University of Greenwich i London har de god kännedom om äldre bebyggelse – båda institutionerna är inhysta i renässansmiljöer. Ändå krävdes flera turer genom den L-formade våningen innan potentialen uppdagade sig för dem: här, på dessa 82 kvadratmeter, skulle en industriromantisk hemmiljö kunna skapas, tryfferad av snidade och gjutna sekelskiftesdetaljer.

– Det var i hög grad trappan från ytterdörren som övertygade oss, minns Andreas Part. Det är bara två små steg, men den utgör ett inslag som du aldrig hittar i en normal lägenhet.

– Ett minne från en tid då de här rummen hade en annan funktion, säger Katarina Bukowska.

De tilltagna listerna är egentligen två stycken ovanpå varandra. Bakom den massiva spegeldörren, en av få originaldetaljer, skymtar parets sovrum och till vänster korridoren in till de två döttrarnas gemensamma rum. Vardagsrummet är centrerat kring två knappformade soffbord från Casamania. Krukor från Hay.

Till skillnad från köket badar vardagsrummet i ljus från tre tilltagna fönster. Patricia Urquiolas petroleumblå sittö Tufty time för B&B Italia tävlar om uppmärksamheten med taklampan Vertigo från Petite friture. I fönstret lampan Plass från Foscarini.

Tänkt för en enkel barnsäng är sovrummet i dag i minsta laget, parets dubbelsäng upptar så gott som hela golvytan. Lampa Copycat från Flos. Överkast Himla.

Katarina Bukowska, 36, och Andreas Part, 35, träffades under studierna i Florens där de läste möbeldesign och inredningsarkitektur. De flyttade därifrån till London för att studera arkitektur och sedan hem till Sverige för ett års praktik och examen på KTH. Katarina arbetar i dag på Dinelljohansson, som profilerat sig genom sina restaurangsamarbeten med Jonas Bohlin, men som också ritar stadsplaner såväl som bostadshus och armaturer. Andreas fick sitt genombrott för två år sedan när han tillsammans med Jonas Hultman och Henrik Vogt designade ett av Oscar properties bostadshus i Hammarby sjöstad i Stockholm. I dag arbetar han på Elinder Sten, ett kontor som specialiserar sig på projekt inom detaljhandeln, ett fält som Part har stor vana vid efter fyra år på Wester + Elsner, handelsplatsarkitekterna par excellence i Sverige.

Runt sekelskiftet var rumsligheterna i parets nuvarande hem öppna, ytorna var fria från skiljeväggar. De säreget långsmala rummen vittnar om vilka laster som måste ha staplats här – betongbjälklaget mellan de bärande ytterväggarna är bara fyra, fem meter. ”Det är raka, obrutna linjer”, konstaterar paret och leder mig genom kök och vardagsrum, längst in i lägenheten, till deras döttrar Astrid och Heddas rum. Härifrån ser jag hela vägen tillbaka.

– Det är så man märker att detta inte varit tänkt som lägenhet, säger Part och siktar med armen längs den släta långväggen

– Här finns inga prång där man kan kila in en garderob.

Katarina Bukowska och Andreas Part.

Sådana får man inkorporera i skiljeväggarna i stället. Mellan vardagsrum och kök planerar paret att bygga en förvaringsvägg runt det massiva dörrparet. ”Lite brittisk klubbkänsla, så där.” Och i köket upptas så gott som hela ena kortsidan av en väldig skåpsenhet, vägg till vägg, golv till tak. Den är en ljustjuv med sina grafitgråa luckor, men vitkaklade väggar kompenserar mer än väl genom att lyfta in skenet från den gulputsade innergården.

– Det är här vi befinner oss det mesta av tiden, säger Bukowska och lyfter upp Astrid i knät.

– Vi umgås mycket i köket.

Det är också här fusionen mellan industriellt och sekelskifte är som mest inspirerad. Grova danska fabriksarmaturer står mot sirliga takrosetter. Ett ornamenterat hallgolv möter breda, vitoljade furuplankor. En knixig betongskiva börjar som diskbänk och slutar som arbetsbänk för att däremellan leka soffa.

– Det är faktiskt inte betong, rättar Bukowska och låter påtagligt nöjd.

– Från början hade vi björkplywood, men den blev snabbt gul. Och eftersom vi inte hade lackat den ordentligt absorberade den vatten.

– Så vi kontaktade ett företag som gör ett kalkputsbaserat ytskiktsmaterial som heter tadelakt, säger Part.

– Det är vanligt i Marocko och Frankrike, framför allt i badrum. Det var bara att spackla på plywooden.

Det är ett falsarium som inte alls påverkar helhetsintrycket. Lägenheten ter sig gedigen och robust. Och det som hade kunnat bli en stilkrock – tänk snickarbyxa med guldrevärer – hålls skickligt ihop av två mycket konsekventa grepp.

En samling gamla vaser blandat med nya från Room står på köksbordet. Den tilltagna bordsskivan är tillverkad i samma vitoljade furu som golvet.

Vardagsrummets långvägg pryds av bland annat Andreas Parts egna fotografier, flera av dem tagna i Londons Bankside, stadsdelen där paret bodde under sina studier vid University of Greenwich.

Dels är det färgen. Bukowska och Part har inte fallit för frestelsen att göra det tidstypiska – renraka rummen och måla allting kritvitt. I stället har paret patinerat rummen i nyanser av grått, från väggarnas knappt skönjbara skugga till snickeriernas nästan becksvarta. En diskretion som märks även i den lösa inredningen; frånsett en avokadogrön vintagefåtölj i kökshörnan, designad av qq, går det mesta i petroleumton, sobra blågröna nyanser gör lägenheten lätt akvarieblå.

Dels är det golvlisten. Vilket kan låta som en obetydlig detalj, men här klättrar den säkert 40 centimeter upp på väggen, gör nästan anspråk på boasering.

– Det rör sig faktiskt om två olika lister placerade ovanpå varandra, förklarar Part.

– Vi har byggt upp dem för att matcha dörrarna som nästan var det enda som var kvar från tiden då huset byggdes.

För att matcha byggnadens dna.

Det är en arbetsmetod som känns igen från Parts hittills mest omskrivna projekt, det nyligen färdigställda flerbostadshuset Magasinet i Hammarby sjöstad.13 lägenheter i ett gårdshus som är tveklöst modernt, men också påtagligt besläktat med de industrifastigheter som fortfarande finns kvar i området. Magasinets tunga betongskelett med stora skjutglaspartier och tilltagna balkonger vittnar om en arkitekt med stor förståelse för beställarekonomi och vad de boende önskar sig.

– Tänk att få till en balkong här, det vore idealiskt, säger han och stödjer mot den breda fönsterbrädan i vardagsrummet och kikar ner över inner­gården.

– Vi gillar projekt. Vi har flyttat mycket och gjort i ordning. När vi kom hem från London var det enda chansen, att börja smått, renovera och sälja, för att kunna köpa större.

Det kan snart vara dags att flytta igen, medger de. I lägenhetens mitt, dold bakom ännu en massiv spegeldörr, finns ett mindre rum, kanske tre gånger två meter. Det vore perfekt som barnrum, den väldiga takhöjden skulle ge det kunglig rymd. Men i dag ter det sig i stället lätt förkrympt, parets dubbelsäng får nätt och jämnt plats, överkastet spiller ut över tröskeln.

– Detta var Heddas rum från början, när hon var ensam. Det var så vi hade tänkt det, att vi skulle bo i det stora rummet. Men ungefär samtidigt som vi flyttade in fick vi veta att vi var gravida igen. Nu är det i minsta laget.

– Vi flyttade hit för 2,5 år sedan, konstaterar Bukowska.

– Det är det längsta vi någonsin har bott i en lägenhet.

Text: Mark Isitt
Foto: Kristofer Johnsson
Styling: Alexandra Ogonowski

I Fredhäll i Stockholm ligger den här tvårummaren på 52 kvadrat som med sin genomtänka inredning, smarta lösningar och väl valda styling fick Residence att stanna upp i flödet. Vi var dock inte ensamma och redan före visning såldes lägenheten. Oavsett är detta ett inspirerande hem utöver det vanliga, så luta er tillbaka och njut, inspireras och fyll på den dagliga inredningsdosen!

Styling och design: Scandinavian Homes
Foto: Adam Helbaoui via Kronfoto
Mäklare: Skandiamäklarna

Lägenheten, som mäter 52 kvadrat i storlek, känns mycket större med sina kloka inredningsval. Att välja vackra glasdörrar från golv till tak är ett smart sätt få lägenheten att kännas luftigare. Snyggt med den svarta glasväggen mot det ljusa golvet och gråa väggarna.

Längs väggen löper en av 2015 års stora trender: tavelväggen. Här har fotokonsten fått ta plats i svarta och vita ramar. Under vilar den uppskattade bänken från Ilse Crawfords kollektion för Ikea: Sinnerlig. Till dessa naturnära färger gör två gröna växter sig fint.

Ett minimalistiskt bord och en grafisk matta funkar fint tillsammans med den övriga inredningen.

I sovrummet finns bevarade detaljer i form av vacker panel blandat med moderna designklassiker som lamporna i taket. Se även hur väggarna inte målats hela vägen upp utan har bevarat en bård längs med taket som får lägenheten att kännas extra rymlig.

Bredvid soffan löper tavelväggen vidare, men denna gång har ramarna ersatts av rejäla klämmor.

I soffan kombineras kuddar i olika naturnära nyanser och får sällskap av vacker grönska bredvid.

Vidare från vardagsrummet löper ett rymligt kök. Här har stolar ersatts av två rymliga bänkar och ger ett behagligt intryck för ögat.

Text: Imke Janoschek
Styling: Alexandra Ogonowski
Foto: Patric Johansson

Tre gigantiska sumobrottare sitter bak bredvid bak på ett nybyggt verandaräcke och dinglar med benen. Sedan provar de en etagesäng, alla tre vill självklart ligga i överslafen.

– Flytta på dig, storebror vill också vara med, säger den ene, det knakar lite, men det håller.

Hösten 2014s reklamspottar för byggföretaget Beijer blev hyllade och dissade, anmälda och friade. De är gjorda av Walter Naeslunds reklambyrå Honesty, företaget som under våren 2014 släppte en stor kampanj för Viaplay där en samefamilj avslöjar sina passioner för olika tv-figurer.

Vardagsrummet domineras av det vackra taket och det rustika ekgolvet Da Capo Natura från Kährs, matta från Beyond Marrakech, vintagefåtölj Ari av Arne Norell. I bakgrunden musiksamlingen, fyra gitarrer och ett vackert grönt piano, en present från en vän till familjen. ”Jag var egentligen en sportkille, men ingen i familj var sportintresserad utan alla höll på med musik…”. Konst ovanför pianot, Nordiska galleriet.

Soffa Ploum från Ligne roset, ”Världens skönaste soffa!”, från väggen pekar lampa 265 av Paolo Rizzatto in mot rummet, Flos. Soffbord Trienna av Ilmari Tapiovaara, Artek. Belysningslösning i taket, Per Söderberg, Neb brass lamp. Golvlampa Glo-ball Basic av Jasper Morrison för Flos.

Ljuset flödar från två håll och gör att den grå väggfärgen uppfattas än vit än grå.

Walter startade Honesty. Han är ingenjör från början, men motsvarar inte riktigt fördomarna om den inbundne, tekniske pulnörden.

– Jag brinner mest för att förklara saker. Det finns något stort i att kunna hitta system i naturen som förklarar förlopp. Det gör jag även med våra kunder. När vi säljer krea­tivitet måste vi kunna argumentera för den rationellt.

För två år sedan köpte han tillsammans med sin dåvarande tjej Sally Voltaire och deras gemensamme son Marc lägenheten i ett av Stockholms historiska landmärken, den gula mannagrynskvarnen som ligger i stadsdelen Saltsjöqvarn strax öster om Slussen i Stockholm.

– Jag älskar det här läget, på tio minuter går jag till jobbet som ligger i Barnängshusen i Norra Hammarbyhamnen. Med båten är jag på Riche på 15 minuter. Och känner ändå man att man bor naturnära.

Lägenheten, en stor tvåa på 110 kvadrat­meter, bjuder på en fullständigt hisnande utsikt över Stockholms inlopp och Djurgården. 

Matbordet av Per Söderberg specialritades för ett privathem och Walter köpte det på Bukowskis. Eventuellt kommer en limiterad upplaga hos Pers företag No early birds. Matbordsstolar Hammock av Axel Bjurström för David design, med specialvita benställ för Walter. ”Jag kallar dem för Walter edition”, skämtar han. Lampa, Aim Pendant av Erwan och Ronan Bouroullec för Flos. Fotokonst i bakgrunden, Ida Sundkvist.

På matbordet underlägg av Svenskt tenn, doftljus Tom Dixon, och vas av Louise Roe.

Från Walters köksbord – ett specialritat bord av Per Söderberg som han köpte på Bukowskis – ser man hur bussarna rullar runt Djurgården.

Mannagrynskvarnen ritades av Stockholmsarkitekten Joel Norborg, som även är mannen bakom Allhelgonakyrkan och en del nationalromantiska villor på Djursholm. Den vackra solgula kvarnbyggnaden ligger bakom huvudbyggnaden till den stora kvarnanläggningen, som även innehöll Sveriges första kvarnlaboratorium.

Här huserar i dag ett hotell och ett spa samt tjugo lägenheter. I manna­grynskvarnen, där de sista säckarna maldes 1988, byggde NCC i början av 00-talet 23 lägenheter, höjdarbostaden i tornet sträcker sig över fem etage. Walter bor i en tvåa på fjärde våningen med en öppen planlösning. Inredningen domineras av fem gitarrer och ett grönt piano.

– Jag var egentligen en sportkille, men resten av familjen höll bara på med musik så det blev även så för mig, ett stort intresse, som gärna får synas i inredningen.

I skrivbordshörnan dras Kährsgolvet upp på väggen! Rosa lampa, Inga Sempé för Wästbergs, svartvit golvlampa, Predrera, Gubi. Stolen vid skriv- bordet kommer från restaurangen Sally Voltaire & Systrar.

Stylisten Alexandra Ogonowski som ofta anlitas av Residence har hjälpt honom med lägenhetens inredning.

– Vi har samma lite maskulina stil, säger Walter, som beskriver sig själv som sjukt designin­tresserad. Han rabblar färgkoder och formgivarnamn som ett inredningsproffs. 

– Som liten var det jag som möblerade om hemma hela tiden. Pappa var läkare och mamma var lärare, världens härligaste människor, men jag tyckte väl att min smak var snäppet vassare, skrattar han.

I sovrummet blev det en mörkare nyans på väggen. Porträttfoto av barnmamman Sally Voltaire och sonen Marc. På byrån Kilt Open från Asplund står bordslampan Metafisica från Diesel/Foscarini.

Den befintliga sovrumsgarderoben fick nya handtag från Superfront. ”De gamla var i aluminium, och det är ett material jag verkligen ogillar. Jag är mycket för organiska material. I det nya huset kommer det bli en massa trä och marmor.”

Härnäst styr han tillbaka till barndomens trakter. Han har köpt ett 400 kvadratmeter stort 60-talshus i Bromma, som han just håller på att renovera. Residence lär få återkomma i ämnet. 

Nakna träd, tunga moln och slumrande samhällen. Riksväg 70 är inramad av ett oändligt höstmörker. Det är en morgon i början av november och vi är på väg mot Hjortnäs, en liten by strax norr om Leksand vid sjön Siljan. När vi närmar oss hälsar dagens värdinna välkommen – leende från en anslagstavla, stor som ett hus.

45-åriga Ylva Skarp har de senaste åren blivit känd världen över för sina kalligrafiska verk, så till den grad att hon numera är sin hemstads ansikte utåt, och charmar besökarna från sin plats tio meter upp i luften.

Precis här i Ylvas del av Dalarna har den första snön redan fallit när Residence hälsar på. Sommaridyllen med badland, stugbyar och camping är inbäddat i ett tunt lager. Badgästerna har växlat till sportturister som kommer för att se Leksands IF lira på isen. Den sista vägsträckan, mellan Leksand och Hjortnäs, är listad som en av Sveriges vackraste. Till vänster syns Sunnanäng, en ort så idyllisk att den inspirerade Astrid Lindgren till boken med samma titel. Alla de timrade små husen lyser i falurött.

– Där bor jag. I det röda huset!, skämtar Ylva Skarp när vi närmar oss. Hennes hem skiljer sig från de andra och inte bara för att det är större. Kanske är det för att den gamla skolan från 1901 tidigare huserat en skara vitt skilda ägare, den ena knasigare än den andra.

– I vardagsrummet fanns en av Sveriges första inomhusrink en gång i tiden. Med läktare längs väggarna. Tidigare bodde det en galen tysk här som byggde inomhusbassäng. Och när vi köpte huset för elva år sedan var det ett museum för 70  000 tennfigurer. I ett samhälle med 15  000 invånare …

I matsalen finns spår av både nuvarande och tidigare ägare. Närmast ett verk av Ylva Skarp och bakom en affisch från det tennfigursmuseum som tidigare fanns i huset. I taket finns anteckningar från husets byggherre.

När ­familjen Skarp flyttade till ­huset för elva år sedan byggdes köket först. Färgerna svart och vitt känns igen från Ylvas design. På köksbänken ses ­hennes egna lattemuggar.

De höga fönstren var helt igensatta. Att plocka fram dem var som att vinna på lotto.

Det var en reklamare som tillsammans med sin fru flyttat upp från Stockholm för att uppfylla en livslång dröm. För att få till musei­känsla i den gamla skolbyggnaden lät de sätta igen alla de nio fönstren på husets baksida. Att återställa de två meter höga fönstren var som att vinna på lotto för Ylva och hennes familj. Utsikten är förtrollande. Nedanför en äng brer Siljan ut sig, och på motsatt sida ligger söta små timmerhus som lyser upp utsikten om natten. Även det södra fönstret bjuder på en vykortslik utsikt mot ett öppet landskap med vackra åkrar. Långt bort mot horisonten skapar solen ett magiskt sken mellan molnen.

– Min pappa brukar säga att det är skönt att få titta ifrån sig lite. Att vila sina ögon genom att titta ut där, säger Ylva.

Av alla de kreativa typerna som bott här är Ylva den som har haft mest respekt för huset. Tillsammans med sin man Daniel och de två barnen Hugo och Vega har hon återställt huset till dess orginalskick. Här och var kan man se anteckningar från snickarna som för över etthundra år sedan byggde huset. Trägolven har plockats fram och kakelugn installerats. Även de gamla ägarna har fått hedersbetygelser.

Tennfigursmuseets logga finns inramad i matsalen, och ett tittskåp med tillhörande tennfigurer finns i hallen. Där hittar man även en serie planscher med gymnastiska övningar lämnade kvar från tiden då huset var folkskola.

Ylva träffade Daniel för 25 år sedan och flyttade från Leksand till hans hemstad Gävle medan han fortfarande studerade. I Gävle fick hon jobb på Domus, det stora varuhuset invid Stortorget i stadens mitt.

– Min uppgift var bland annat att skriva alla skyltar, och genom det upptäckte jag min fascination för bokstäver.

Ylvas dagar är oftast fyllda med beställningar som ska packas och skickas till kunder världen över.

Bokstäver blir till former. Över köksbänken sitter flera egendesignade verk. Ylvas vackra handstil har gjort henne känd världen över – i dag är hon ambassadör för sin egen hemort Leksand.

Tillsammans bestämde sig Ylva och Daniel för att prova på att studera utom­lands. Hon sökte efter kalligrafiutbildningar och hittade en i London. På Roehampton institute drillades hon och ett gäng andra kalli­grafer från alla världens hörn av Gerald Fleuss, en korrekt herre klädd i tweed, och Gaynor Goffe, en sträng dam som hade likadan stickad tröja och bruna bomullsstrumpor på sig varje dag.

Ylva, som var novis jämfört med några av de övriga eleverna, fick ut mycket av sin utbildning, och har tack vare den senare kunnat hitta sin egen stil.

– Jag blev så van att ha Gerald och Gaynor hängande över axeln att det tog ett par år här hemma innan jag kunde släppa dem helt. Tidigare kändes det som att de fortfarande stod där bakom och övervakade mig.

Det var när Ylva lyckades bryta sig fri och skapa på sitt eget sätt som karriären tog fart. Med sin vackra handstil präntade hon ord och affirmationer på bitar av trä och lyckades etablera sig som inredningsnördarnas egen favorit. I en tid där alla ville ha plåtbokstäver på bokhyllan och typograferade citat på väggen blev hon hett eftertraktad. I hennes verk tillförde hon det naturliga, det handgjorda och det unika.

– Första året jag ställde ut på Formex blev jag förpassad till en liten vrå i en korridor. Men folk hittade dit och de gillade det jag gjorde.

En torkad bockrots­stjälk från ängen nedanför huset står i en dame­jeanne i var­dagsrummet.

Det krispiga vinterhemmet värms kalla nätter med brasor i matsalens kakelugn. I vardagsrummet finns gott om ved.

Nuförtiden har Ylva en stor monter på en av mässans bästa platser. Och kunderna kommer från hela världen. Träskyltarna har hon slutat med.

– När jag upptäckte att det fanns flera montrar på mässorna med trä­plankor, med samma ord men screentryckta på fabrik, tappade jag lusten.

I dag experimenterar Ylva med nya ytor och färre ord. Speglar, pallar och lampfötter. Keramik har hon jobbat med länge men nu gör hon det på ett nytt sätt, till exempel med kakelplattor.

Dagbädden i vardagsrummet var en del av inredningen till Ylvas mässmonter, liksom mattan bakom.

Gamla skolbänkar från husets tid som folkskola har ställts ihop till ett rymligt matbord, och ovansidan har målats i olika pasteller.

I fjol lanserade Ylva sina kakelplattor och småskålar dekorerade med grafiska mönster. Förmodligen kommer hon för egen del att sätta dem som stänkskydd bakom spisen.

Tack vare tempot i hennes produktutveckling är hemmet fyllt av prototyper, nyheter och monterinredning. I det stora vardagsrummet finns en stor vit vägg där hon och assistenten Madde fotograferar nyheter och lägger ut dem på Ylvas hemsida. I samma rum finns även 37 kuddar. De flesta med tryck som Ylva ritat. Även mattan bär hennes design.

– Jag gjorde den till min monter på Formex för något år sedan. Det är många som har hört av sig och bett om att få köpa den. Vem vet, kanske lyckas jag producera liknande i framtiden.

Den ­gamla skolan sedd från strandkanten.

Sovrummet på övervåningen fick behålla tapeten och golvmattan som de tidigare ägarna valt. Att se ut över ängarna genom det stora fönstret när man vaknar är magiskt.

­Bakom huset ­ligger sjön Siljan.

Liksom hennes formgivning är färgskalan hemma ljus med mörka accenter. Det strippade trätaket mjukar upp de vita väggarna. Tillsammans med alla textiler och fantasifulla konstverk ger de ett välkomnade intryck. Lite som Ylvas egen design. Kontrastrik, självklar och vacker.

Det är skönt att stå där i den gamla skolan och bara få titta, på utsikten, verken och inredningen.